Skrivet ur..... hjärtat

Det går att komma tillbaka!

REFLEKTION

Jag kan inte minnas, att jag kände någon trygghet eller kände mig älskad då jag växte upp. Livet var inte lätt att leva, varken hemma eller i skolan.

I skolan blev jag mobbad, både av min lärare och av några elever. Jag var tydligen inte ”som de andra?”

De kanske retade mig för de beige -bruna i mina ögon FULA skor, som jag hade Jag är nämligen plattfotad och var tvungen att ha hålfotsinlägg av stål i dessa läderskor, med taskiga snören!

Eller hade jag inte ”rätt kläder?”

Vad var det hos mig, som gjorde att jag inte dög i kamraternas ögon?

En dag, ”klappade jag till” en av mobbarna. Dagen innan, hade han stoppat mängder av kliande nypon innanför min skjorta.

Jag gick tidigare till skolan och väntade in honom.

Då dagen hade gått, så slutade han att dumma sig och blev snäll och ”fjäskig”?

 

Pappa, var alkoholist. Han arbetade visserligen och hade en god utbildning så det handlade inte om det.

Men ofta kom han hem full. Han fick avsked från sina arbeten och vi fick flytta. Det hände flera gånger under min uppväxt.

 Vem var han egentligen? Jag vet inte? Och varför gav han mig flera gånger, stryk med mattpiskan?

Mörkblå ränder bildade mönster på min kropp. Då var jag fjorton, femton år och jag höll min bror bakom min rygg för att skydda honom, han är fem år yngre än mig.

 

Jag blev kristen då jag konfirmerades. Jag hade ”inget sånt”, med mig från hemmet. Inga Gud som haver, nej ingenting, vilket jag som vuxen känt ibland, att jag saknat.

Efter några år så blev jag ”bort-skrämd”, av min konfirmandpräst. Han hade saknat mig i kyrkbänken och undrade vart jag tagit vägen.

Jag berättade, att jag träffat en kristen pojkvän och vi hade gått runt till flera olika kyrkor.

Det var missionskyrkan och ”frälsis” och Sank Jakobskyrkan vid Heden.

Då sa han till mig: ”Hur har du kunnat sjunka så djupt?”

 

Ett knivhugg i ryggen? Nej, i hjärtat.

Då sjönk jag! Jag höll mig borta från kyrkan under minst femton år.

 

Under den tiden, ”störtdök” jag ett antal gånger. Många olyckliga händelser inträffade. Det kändes som, att jag inte kunde värja mig från allt.

En dag då jag var ensam hemma, tog jag fram en skiva med Artur Eriksson. Han sjöng: Gud som haver barnen kär, se till mig, som liten är....

 

Jag började sjunga med, högre och högre! Sedan grät jag och skrattade om vart annat och hjärtat bultade.

Jag kände något som inte går att beskriva, men i det ögonblicket, fick jag min gudstro tillbaka!

Många år har passerat sedan dess och efter den händelsen, vågar jag inte chansa på, att Gud inte finns.

Han var nära mig då och är det fortfarande.

Att äga en gudstro, innebär inte, att jag är skyddad från livets svårigheter. Men i mitt hjärtas vindlingar känner jag Hans närvaro.

Kanske inte i de mörka djupen, då jag inte orkar. Men då ljuset kommer tillbaka, så vet jag, att Han var och är ständigt med mig.

 

Jag ber om Guds hjälp, att kunna få tömma ut all oro, all onödig ängslan, för att sedan fyllas med glädje och kärlek.

Jag ber om hjälp, att bli en bättre människa, eftersom ”min gloria” ofta sitter snett.

Kärlek, Glädje, Frid, Tålmodighet, Vänlighet, Godhet, Trofasthet, Ödmjukhet och Självbehärskning.

Klarar jag av att leva efter dessa ord?

Kan jag, då jag tittar bakåt i min egen backspegel säga, att javisst har jag kunnat det?

I så fall gör jag det enkel för mig. Men jag arbetar på det......det, att vara en bättre människa. Tänk, att få göra något av ren kärlek?

Jag misslyckas ofta, men försöker bättra mig och tänker, att det är just därför, som jag behöver en Frälsare för att jag själv inte klarar av att leva upp till detta.

Jag fick min tro tillbaka och får ständigt återvända till Honom.

Han vet allt om mig, så jag kan inte smyga mig. Men Han vill, att jag själv ska sätta ord på mina tillkortakommanden, för att jag ska få insikt om vem jag är och vem Han Är.

 

Efter sin uppståndelse slog Jesus följe med två lärjungar som var på väg till Emmaus. De kände inte igen Honom. Han frågade dem:

”Vad är det ni går här och talar med varandra om? Vad är det som har hänt?” Och de stannade upp och berättade...................

(Luk.24:13)

 

 Mona Jaburek

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

"I himmelen, i himmelen, där Herren Gud själv bor." Oljemålning av Mona Jaburek ". 2,3 X 1,8 m

Målar du ikoner?

Ärkeängeln Mikael skriven av Mona

Ja, jag målar ikoner och är kristen, för många av oss känns det främmande med ikoner. Då menar jag ikoner, kristna bilder, vars motiv är hämtade ur bibeln. Många tror, att man dyrkar en träplatta. Men så är det inte. Utan man ber till de heliga, de många som gått före och visat vägen, lidit och dött för sin tro, för att dessa ska sända bönerna vidare till Gud. Lite främmande för oss och våra andliga seder, men något att tänka på. De som gått före oss.....För många år sedan fick jag uppleva en ängladröm. Detta hände då jag levde under mycket svåra omständigheter. Drömmen gav mig kraft och hopp om att gå vidare.

Sedan dess har jag haft en bön, att kunna bli en ”Änglamålare!” En riktig änglamålare. Då jag målar en ängels ansikte, vill jag ha en relation till den. Där ansiktet, ska tala till mig och de som sedan ska betrakta den.

Som vill väcka mina tankar, att det finns en annan dimension, bortom den plågade jorden, bortom allt missmod, rädsla och hat och det materiella gap, som fullkomligt slukar människor på gott och ont.

Att söka lugnet, utan att känna rädsla. Att leta efter tystnaden, hitta en plats för att finna ett inre lugn, för att söka sitt eget hjärta och dess längtan. Är det onåbart nuförtiden? Nej det tror jag inte.

Vi behöver stanna upp för att höra hjärtat slå. Ett tecken på, att vi lever just nu! Det är bara vi själva, som kan lösgöra våra egna bojor, för att sedan med kraft kasta dem ifrån oss så långt, vi någonsin orkar!

 

.....och här ser du en annan "andlig sida!"
Mona Jaburek
Kyrkan hade en otrolig akustik och jag kunde inte låta bli att sjunga
Klosterkyrkan i Santa Fruttuosa

Vi är arvtagare

 

Vid några tillfällen har jag varit inne i hembygdsgården mitt emot Mariakyrkan på Öckerö. Jag har passerat rum efter rum och sedan ytterligare några gånger. Varför så många gånger? Och vad var det som gjorde mig så intresserad? Jo, rummen andades av ett liv i förtröstan på Frälsaren Jesus Kristus. Biblar, bonader, bilder, som berättade om att de människor som bott där, ställt sitt hopp och sin längtan till Gud. En Hjälpare, en Fyr, då och nu, som leder oss med Sitt ljus.


Jag sitter i Mariakyrkan, som jag älskar.
Hur många olycksbud, har inte nått denna plats? Hur många har suttit här i bänkarna under åren som gått, eller på kyrktrappan och begrundat alla livets varför?
Hur många böner och tankar, hur många rop och hur många tårar?
Men inte att förglömma böner och tankar i glädjens tecken. De många TACKEN, som också de är inrymda under kyrkans tak.
Kyrkans tak, som inte stänger inne, utan lyfts, då våra böner och lovsånger strömmar ur våra bröst!

Jag sitter här, jag som så många före mig och i djupet av mitt hjärta ber jag, att det kristna budskapet alltid ska förkunnas rent och klart.

Inte tunnas ut för att kyrkan vill vara med i alla svängar och vara populär, utan för att kunna visa på att kyrkan, har något som är annorlunda. Ett äkta budskap, som håller och bär i livets alla situationer.

Vilket ansvar kyrkan och dess förkunnare har och vi, inte att förglömma!
Vi får aldrig slarva bort detta arv!

Här står kyrkan, som för många hålls lika kär, som det egna hemmet. Det är ingen tillfällighet, att våra öar har en egen församling.
Vad är det som säger, att det är självklart att här finns en kyrka? Det är bara Guds kärlek, att Han lät bygga sina församlingar här. Och vi kan komma till kyrkan, utan att bli förföljda eller beskjutna. Sådan frihet har vi i vårt land.

Någon har sagt, att om Jesus hade blivit född tusen gånger i Betlehem, men inte i mitt hjärta, då hade jag förlorat allt! Detta är tänkvärt, tycker jag.

Vi alla, har sår i vårt inre. Sår från barndomen, sår som vi fått under vårt vuxna liv. Ibland händer det att vi känner oss vilsna, som främlingar på jorden. Våra hjärtan blir oroliga, och otåliga och tappar sin glädje. Vi har svårt att se något ljus.
För mig är det då en tröst att äga en gudstro. Att få stanna upp inför Guds ständiga närvaro och få be om en inre frid och glädje i mitt hjärta

Jag hoppas kunna ge en liten ljusglimt till de människor jag möter.
Att glädja en människa, gör att våra egna hjärtan fylls av liv!

Och mandelträdet inom oss, kan blomma, trots den magra jorden........


Detta, att "sega sig upp ur vinterhålet".

 Det tar sin tid, (ska ju jag veta) , att "sega sig upp ur vinterhålet". Jag tänker ibland, att det är den där "sabotören" som är framme och vill ha oss på dåligt humör? Då gäller det, att försöka stå emot och trycka tillbaka!

 

Men NU är ljuset här! Du kan ta ut din "springare" och riktigt trotsa allt! Och då den ilskna vårvinden griper tag i dig och gör dina kinder sträva av saltmättad luft, kan du ropa ut mot Hav och Horisont:

Jag Lever, jag är Stark som min Springare och Inget är Mörkt och Dåligt!

Inget ska Förstöra mina Tankar, min Kunskap, min Glädje och mitt Hjärta!

 

Vare sig vi har en Springare eller Apostlahästar så kan vi försöka att  riktigt räta på oss och andas in djupa, långa, andetag.

Sedan med kraft, lösgöra våra egna bojor, och svinga dem över våra huvuden och kasta dem ifrån oss så långt vi någonsin orkar!

Tag fram dig själv! Friheten väntar! 

 

CoolMona

 

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

08.02 | 09:51

Hej Mona!
Hoppas allt är bra!
Vilken fin hemsida du har! Nu redigerar vi ikonfilmning fr Perea, vill veta vad du vill ha för titel? Hälsar Gunvor & Rolf Nordin.

...
30.12 | 19:20
KATTEN OXÅ! har mottagit 2
30.12 | 19:19
Berättelser har mottagit 5
03.10 | 12:00
Mina ikoner har mottagit 1
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS